Lite förtvivlan dagen innan nyårsafton
Näst sista dagen på året, är inga större minnen jag tänkt bära med mig in i nästa år. Gång på gång får jag klar text i att detta är något JAG måste förändra mina handlingar i och då helt emot vad det står i forskning att anhöriga ska göra för att hjälpa brukaren. Ibland tror jag att hon är rädd för mig, så mycket som det gullas och prålas med mig nu även i halv vuxen ålder. Rädslan att mista mig i slutändan?
Lögner gör mig vaktsam, ingenting som blåser ur i ord har jag samma förtroende för. Senast idag skulle det göras ett bankbesök, för att hinna lösa ut en summa pengar i tid. Väl hemma igen frågar jag glatt hur det gått "Bra, det var mycket folk på banken!" papperet för att ta ut summan hittar jag i handväskan, orörd. Istället får jag upprepat lyssna till "Jag är inte fuull, jag är inte full" nickar glatt tillbaka och försöker få det att rinna bort "Jag är inte full, du får inte tro det då blir jag ledsen!" får hon ur sig och har nära till tårar "Jag har inte sagt något." säger jag då "Neej, men jag bet..beter mig jääättefull, meeen jag äär inte de, jag är baraa tröttt..."
- Det är lättare att få din partner/familjemedlem med på noterna om du uttrycker dig positivt. Skippa tjatet och gnatet. Prata om vad du tycker om hos honom eller henne. Berätta om vilka positiva ändringar som gör dig glad.
Detta kan man läsa på Alkoholhjälpens hemsida. Indirekt ska jag som närstående lägga mitt krut på att stå emot beskvikelsen över lögner, underlätta vardagen, stå upp och visa mig stark och samtidigt se till att själv må bra. Lite mycket begärt, då mitt liv är tänkt att gå till annat också.
*Försöker radera smutspratet via sms hon och gubben emellan*