.

Jag vill inte behöva förklara varför jag inte vill eller tänker dricka kaffe, vill inte behöva känna att jag är sämre som kaffelös. Jag ska inte behöva ha anledningar till varför jag inte tycker att kaffe är gott, varför jag inte tycker att det är en "socialdricka" i min smak. Jag vill heller inte behöva förklara mig, eller ta ställning till om jag en dag ändrar åsikt. Jag kan ändra åsikt, den framtiden har jag ingen koll på i dagsläget. Men just idag, nu och flera år tillbaka.. dricker jag inte kaffe för att det är gott. Får jag ha min kaffelösa vardag, får ni ha ditt kaffe så mycket ni vill! 

 

Jag tänkte skriva av mig, om den där gången jag i april 2007 samtalade med en vän. Sommaren kittlade lite lätt i näsborrarna, vi hade sprudlande ideér.. sommarplaneringen var i full gång och skratten ekade. En obehaglig tanke flög rätt genom mitt huvud, som ett bildspel. Jag fick veta att min pappa skulle dö. Jag borstade bort tankarna och nämnde inget till min fortfarande väldigt glada vän, hennes glädje gjorde det lättare att komma tillbaka in i det vi pratat om, sommaren. Ett år senare, April.. fick jag se min pappa död. 

 

Jag ville aldrig höra din åsikt om att det jag tror inte är sant. Det är slumpen. Om det är slumpen, så har jag inte längre något lock för de skuldkänslor jag har kring min pappa. Om det är slumpen kan jag inte stänga det hål som tankarna "tänk om" befinner sig i. Om det är slumpen kommer dessa "tänk om" nåla sig upp ur det mörka djupet och säga åt mig att om jag funnits där för pappa, hade ambulans kommit i tid och hjälpt honom.

 

Slutligen, för att ingen tydligt känner mig så bra..

Jag är åter igen, en mycket tänkande människa. Jag är känslig, jag tänker från flera perspektiv innan jag funnit mig i situationen, jag är i ständig process och kan ändra perspektiv om jag finner annat bättre. Är det något jag är dålig på, så är det att låta saker "gå förbi" utan att tänka igenom innan. Jag gör misstag, jag är inte bättre än någon annan.