Igår såg jag på Fråga doktorn, där en ung tjej intresserad utav hjärnan berättade om vårat stress system. Motvilligt känner jag igen mig i den stress hon talar om, ekonomi och ovisshet. Nästan varenda dag pratar jag med min sambo om våran ekonomiska situation, samt även rädslan av vad jag bemöter när min mor kommer hem. Jag försöker noga läsa av vid varenda telefonsamtal och möte, frågar mig själv vilket humör hon är på nu? Har någonting hänt? Verkar hon ledsen eller trött? Jag försöker se till att det alltid står framdukat med ljus, varm mat och att jag själv är på ett glatt humör, allt för att någon dag kanske lyckas motverka hennes lust efter alkohol. Man kan säga att mycket utav min energi går att hålla henne uppe, fastän jag vet att hon ändå dricker några glas innan hon somnar för kvällen.
Många har pekat med pinnen framför näsan på mig "Amanda, du ska inte ta hand om din mor!" och orden har gått in, sen lika snabbt ut. Jag försöker göra mit bästa till nya vägar och nytt liv, tänk om arbetslivet för en ungdom var lättare än den är idag, då hade jag och många andra känt sig värdare i livet. Man drar ofta parallelen att hunden måste ha ett värdigt liv, få utlopp för sin energi och känna att den har ett givande arbete. Faktum är att jag tror på att alla levande varelser vill känna ett syfte att leva, något man kan tacka sig själv för om dagarna. Jag känner inte så om mig själv, alls och har inte gjort det på väldigt länge. Alltid trött, alltid ont. Då kommer vi tillbaka till den onda cirkeln, som trött har man sämre energi att också göra det lättare. Jag känner helt enkelt att jag inte riktigt orkar, det bara måste bli vändning på skiten.