.

Lagomt irriterad, fast hur kan jag vara det? Nej, vet ni vad.. Jag rättar mina ord till att säga. Jag ÄR irriterad. Lagomt är inte alltid svenskt, isåfall är jag definitivt inte svensk. Inte nu i varje fall

Det är väldigt sällan nu förtiden som jag ärligt kan säga att jag är utvilad och att det händer väldigt lite. Nu mera händer det på tok för mycket för att mitt hjärta och själ ska orka med i alla fasliga kurvor. Lillhunden är i en medeltrots, bostadsrättsföreningen hade lite klagomål gällande att vi står på besökande parkering. Dock har vi blivit hänvisad detta då papper för att vi flyttat hit inte kommit till dem i tid (?) fråga mig inte, de skulle höra av sig då vi skulle få en egen parkering i varje fall, så vi har hittills måstat slåss med alla besökande för att kunna stå med bilen, vilket ibland varit fullkomligt omöjligt! Nu har vi fått hyra plats på en parkering som inte ens hör till våran gård, vi får oacceptabelt långt för att komma åt våra bilar. Spira är i dagsläget hos en fodervärd, som chockerade mig med ett samtal ganska nyligt om att de helt plötsligt bestämt sig för att vilja köpa min hund. Mycket tankar i huvudet nu, jag vill inte förlora min solstråle, inte ännu.

Förhållandet mellan mig och Billy far liksom illa bland mina humörsvängningar och stress. Jag blir arg över misstag han gör, som vilken människa som helst har tillåtelse att få göra någon gång. Jag känner mig i nästa steg som en väldigt obehaglig och illa flickvän. Vilket ger mig ännu mer ångest.

Ibland förvånas jag också över mina vänner, som jag inte längre vet vars jag har vissa av dem. Jag vill pointera att inte alla jag haft eller har är oplacerade, en del har jag stenkoll på vars dem vill vara och hör hemma i relation till mig.. medan jag klurar varenda dag över vissa. Alla förändras vi, har olika behov av uppmärksamhet, kontakt och kanske intressebehov. Men jag har ingen lust att ta emot skuld för att jag  varit seg eller dålig på att höra av mig. Det är bara sådan min stress blivit just nu. Ett samtal, oberoende vem jag pratar med, kan göra mig tvungen att vila eller sova 2timmar. Jag tror inte någon riktigt har förståelse över vilken energiförlust jag brottas med efter att ha gått in i väggen, nästan så att jag blev mer trött efter att våga säga det öppet. Förmodligen blev jag tvungen att släppa på allt då.

Jag önskar att bli kreativ, skapa musik igen och kanske ta tag i tatueringsmaskinen som fortfarande står på hyllan i klädkammaren. Börja intressera mig mera för kattutställning och avel, vilket jag trots energisuget det drog.. faktiskt uppskattade under Söndagens utställning med Tord.

Jag älskar min praktik, jag älskar att få känna mig pyttelite duktig och jag älskar att få baka kakor i smyg till dem. Det var så roligt att få en lite halvbekymrad lapp över att kakorna var slut och att jag bara MÅSTE baka dem igen på grund av ett starkt beroende! Jag trivs så bra med dem jag praktiserar med just nu och allting känns så ärligt, jag vill framföra det på något vis.

Jag måste bara ta tag i att göra saker som är roligt och inte jobbigt. Det är stöd jag saknar ibland, att sitta ner och skriva en lista på saker jag gillar att göra. Inte bara hålla tankar i huvudet och starta nya nysten och knutar som sedan bara gör ont, hamnar i vägen för andra ideér. Jag är slut, utsvulten på energi och less på tankar.