.

Det är bra tror jag, att jag bestämt mig för att ta ett allvarligt snack ihop med min kontaktperson. När jag nu kommit till den punkt då jag varenda kväll kväver mina tankar och känslor med att bokstavligt talat springa in i väggen. Jag har börjat följa den där destruktiva linjen jag absolut inte velat tillbaka, men jag antar att min feghet och ouppmärksamhet ändå dragit mig hit. På grund av mig själv har heller väldigt få sett och förstått mig och min vardag, jag har inte orkat tala om eller visa mig ordentligt, bara gömt mig bakom det många ansåg vara glädje i mitt liv. Och visst, ja, dagar av glädje är många dem med.. periodvis. Och tänka sig, att det krävdes en lättare hjärnskada och att uppleva känslan då man tror att man snart dör.

Egentligen kanske saker inte har så konstiga förklaringar till mitt destruktiva beteende. Att sörja saknaden av sin bästavän, frustration och smärta över att se någon lida så kraftigt. Ekonomisk kris då allt jag velat göra är att rädda någons liv, kosta vafasen det vill.. Men nu såhär i efterhand får jag också räkna med att gå runt i ångest och saknad. Vad ska jag nu göra. Vad blir det härnest? Blir det något ens?

Men hörni, det är klart att jag ska klara det här!

Det är bra tror jag, att jag bestämt mig för att ta ett allvarligt snack ihop med min kontaktperson. När jag nu kommit till den punkt då jag varenda kväll kväver mina tankar och känslor med att bokstavligt talat springa in i väggen. Jag har börjat följa den där destruktiva linjen jag absolut inte velat tillbaka, men jag antar att min feghet och ouppmärksamhet ändå dragit mig hit. På grund av mig själv har heller väldigt få sett och förstått mig och min vardag, jag har inte orkat tala om eller visa mig ordentligt, bara gömt mig bakom det många ansåg vara glädje i mitt liv. Och visst, ja, dagar av glädje är många dem med.. periodvis. Och tänka sig, att det krävdes en lättare hjärnskada och att uppleva känslan då man tror att man snart dör.

Egentligen kanske saker inte har så konstiga förklaringar till mitt destruktiva beteende. Att sörja saknaden av sin bästavän, frustration och smärta över att se någon lida så kraftigt. Ekonomisk kris då allt jag velat göra är att rädda någons liv, kosta vafasen det vill.. Men nu såhär i efterhand får jag också räkna med att gå runt i ångest och saknad. Vad ska jag nu göra. Vad blir det härnest? Blir det något ens?

Men hörni, det är klart att jag ska klara det här!