.

Nyfikenheten finns där, trots att man aldrig varken bjudit in den eller ens vetat att tendensen funnits. Det var en sak som gjorde verklig skada inom mig. Känslan av att vara den behövande patienten medan hon i receptionen ler och säger att andra är viktigare, att jag får vänta tills det blir min tur. Som ett spel, där jag bara är en pjäs på brädet. Så känner jag mig just nu och mycket snart har jag spelats bort för denna omgång.
Jag slängs mellan olika världar, känner mig förvriden och obehagad. Hittar inte hem någonstans, då lugnet och vilan snabbt drar iväg till försiktighet, avvaktan och otrygghet. Innebörden "Att stå på egna ben" fick en in tydligare karraktär.

Rädslan för övergrepp från de förflutna.
Saknaden av min far, hund, familj.
Också saknaden av min bror från yngre år, då att ut i mörkret åka bil var som att flyga högt bland moln. Då jag stod för att kalla honom min förebild. Då han var min Idol kort sagt.
Rädslan vars min enda förälder kommer hamna om några år, då hennes ohälsosamma liv kan ta knäcken på henne.
Rädsla att förlora det lilla jag har kvar, att inte kunna lita på längre.
Att orden "Du ser bra ut, väldigt bra" kan ta tag i hjärnan och spinna runt tusentals varv, då orden är sagda åt fel håll.
Jag kommer klara det här, jag bara måste. Men därav beslutar jag också en del avsked, att inte längre stötta det jag brinner för på samma sätt som det var tänkt. Att förtroendet skaver längs halsen och ner i maggropen, har så svårt att förlita mig nu. Ingen stannar kvar och visar hur väl de menar och att de uppskattar mig lika mycket som orden sa när de kröp ur deras samtliga munnar.
Jag vill svälja nu, svälja stenen i halsen.