Tårarna bara rinner ner för kinderna, det hugger tag i hjärtat. Jag försöker omsluta mig själv med mina armar, men det är som om allting gör lite ondare då. "Jag förtjänar inte kärlek, förståelse. Jag är inte viktig." Efter flera nätters sömn och med en drastisk uppbrytning, jag orkar inte stå själv just nu. Det sista jag vill är att bråka, jag har ingen energi att prata i rädsla av diskussion. Nätterna står tomma och hur mycket jag än vill så vaknar jag innan jag hunnit somna. Jag slits mellan tankar och ideér, längtan och förluster. Nej, idag vill jag bygga en koja i sängen och stanna där resten av dagen.