.

Jag känner ett hemskt behov igen av kvävande tankar, så nu är jag här igen...

Fick en hemsk komplimang ikväll. En komplimang ej värt att egentligen sura över, då det grundar sig i mitt dåliga självförtroende. Tacka vet jag också mycket väl att det inte kom ut i mening att låta illa, det bara blev illa efter usel översättning i tankeverksamheten.

Jag går och vinglar in i väggen då och då.. Lite för mycket i starten kan man väl säga. Efter abborten för 2,5 år sedan rasade jag ner i backen och tappade självkontroll. Det är egentligen bara Billy som grundligen var tvungen att finnas med, även fast jag nu även förstår vad andra oroat sig. Det tog tid att överhuvudtaget flytta täcket åt sidan och låta den fuktiga luften bytas ut.. Hade det inte varit för Spiras valpning och kommande 8 veckor av bärandet av valpar, skurningen av golv, socialiseringen och allt annat som tillkommer under den första tiden.. så hade Amanda definitivt låst sovrumsdörren för evigt, jag var inte okej med livet. Jag skäms också över att skriva nu, att valet av Ulrik egentligen inte i mångas ögon blev seriöst. Jag valde honom noga, men med en ork som inte är tillräcklig för en valp.. första tiden fick Billy ta allt, jag petade bara in då jag själv ville eller blev avundsjuk på kontakten dom hade fått, U är ju min!

Egentligen kan jag väl inte påstå att det ens kändes lättre mot vintern 2012/2013. Vi sålde panik den underbara lägenhet vi bodde i för att söka oss mot lugnare vyer och beblandade mig i ett liv jag nu ångrar högt. Efter förlust och anklagelser kände jag mig mer livlös än utvilad. Ingen utväg annat än krypa hem till mamma igen, ångestladdat i väntan på att jag snart kommer gräva ett hål i sängen och gömma mig där. Splittrad värld med usel kontakt med båda syskonen. Inget hem. Ett liv jag inte vill eller orkar leva. Vad gör man nu?
Ett osunt, oroligt men betydligt kravlösare liv väntade på mig i södra Sverige. Inte heller ett långsiktigt liv att leva, men det fick mig att känna mig unik och vacker på ett sätt jag inte bemött tidigare. Men destå mer ohållbart och oklart hur överleva. Det gav mig dock tid att tänka, en behövd tid för hjärnan att rulla igång på banan igen. Jag vill minnas hur det knastrade mellan cellerna och att fatta mod att förklara för någon man älskar så mycket att tiden inte är rätt för oss, att timmarna inte räcker till för oss själva att fatta egna beslut och vägar, att utvecklingen stannat upp för länge och att allting gått för fort. Där stod vi sen på flygplatsen, tittade varandra i ögonen och grät. I efterhand känns det som något jag borde tagit tag i för länge sedan.

Jag kör fortfarande fast och envist försöker jag somvanligt rulla sönder hindret, hoppas att underredet på något vis krossar det i vägen.. men jag tar en annan väg tillslut. Jag har tillexempel fått ett arbete där jag vet att jag kommer att kunna duga med lite mer inlärning. Ska väl inte ta åt mig all credit, då fantastisk hjälp på vägen har tagit mig framåt i sommar.. både på det sociala planet och mot detta arbete! Jag har utvecklat socialt i ren allmänhet, vilket jag reflekterat särskilt på bröllopsfotograferingen jag hade nu i helgen. Från att fullständigt uppleva svartnat för ögonen, så njuter jag av att människor tilltalar mig och dessutom verkar tycka bra om mig. Jag vill hoppas det iallafall. Jag är utmattad nu, men kanske stämmer den dumma komplimangen "Du ser piggare ut!" Inte piggare för dagen, men piggare i livet..