.

Trött på allt helvete hemma, först predikar hon om vilken mängd kärlek hon känner för mig, hur stolt och mycket hon vill göra för oss, hennes stolthet, vinning i livet.. barnen. Givetvis föll dessa ord ur mun onykter, man kan fråga sig om det är sanning eller ren ångest hon försöker plåstra om. Hon gråter vid middagsbordet, hon säger att hon inte förtjänar mig. Jag vill faktiskt inte höra och ännu mindre vill jag svara på det. Ska jag svara henne om hur besviken jag är och ont hon gjort mig, oss? Eller ska jag tycka synd om henne, klappa henne på axeln och säga att hon har fel? Inombords blev jag arg, jag vill inte sitta här nu och fundera så mycket. Jag är för ung att lägga energi på detta trams med min mamma, allt för ofta! 

 

Hela kvällen, som skulle bli ett bra hejdå.. har istället spenderats, utan hund.. utomhus. Jag vill helt enkelt inte vara hemma, gråt, skrik, hot.. Svider i ögonen, vill inget annat än gråta.. men det går inte.