.

Vad är det för mening egentligen.. jag tar två fram och backar två. Dansar på toppar och gräver mig blodig i djupet. Jag inbillar mig vissa dagar att det kommer bli bra, men egentligen har det för mig blivit ett av överlevnadsknepen.. lådsas som att allt är bra alltså. Dom frågar hur jag mår och i vanlig ordning ger jag svaret "Jo tack, det går!" tillbaka. Ja, för går måste det ju göra om man nu tänkt överleva. Jag vill heller inte verka vara en dyster tjej, inte för mycket iallafall.. folk vill inte se eller beblanda sig i det, jag förstår.. man ska skydda sitt eget mående! Jag vill gärna göra det med. Måtte Lerstenen ge med sig snart, jag spricker inombords, gråter mig till sömns, drömmer mardrömmar. Det gör saken heller inte lättare då jag vet att mina djur inte lever under de bästa förhållanden just nu nere i söder, jag har ångest och stressar.. Känner mig utmattad.