.

Som vanligt finner jag inte det där lugnet, som man har precis innan man somnar. Det syns inte ens, känns inte, ingen doft efter att det ska vara mig i närheten. Jag tror mycket att jag blivit rädd för att somna, det är något som väcker mig om nätterna och madrömmarna är hotfulla och panikslagna. De senaste nätterna har jag blivit jagad, från rum till rum, runt i cirklar och över buskar, genom tunnlar och butiker. När jag vaknar är jag kallsvettig och tårögd, ett uns glädje över att jag överlevt natten. 

 

Dessutom är det så mycket på agendan nu, sådär så att jag glömmer bort eller orkar inte göra hälften. Jag ska tvätta kläder, skriva brev, gå till försäkringskassan, ringa umeåkomun, packa ihop lägenheten, lösa boendedelen, byta däck, osv. Kaos.

Jag tänker och kan inte berömma mig själv, jag måste ta tag i nåt annars kan jag lika gärna gå under.

Dessutom blir jag sårad för minsta lilla, likväl glad för det lilla någon säger eller gör för mig. Att bli medbjuden av Briana ut på fotorunda någon gång framöver fick mig att lysa upp, samtidigt som frånvaro runtom, trots att jag inte är bättre på att höra av mig.. gör ont så in i märgen! 

Men snart löser det sig hoppas jag, när pepparkaksdoften rymmer ut i rummen och skapar välmående, glöggen står på spisen och puttrar, de röda gardinerna i köksfönstret hänger tunga och ombonande. Ljusen tända och julmusiken tindrar i radion.

Kram på er mina små tomtenissar, snart är det advent (typ) !