.

Aldrig blir vi av med människor, som utan rimlig fakta börjar dra slutsatser om en annan människa.
I mitt fall, har jag fått dras med min otur i hundar. Jag har allid älskat mina hundar, trots det har jag fått genomlida många adjö i för tidig ålder. Jag har önskat få leva med dem många år till, men på grund av ofriska individer, har jag inte kunnat göra så mycket.

Och så till omplaceringen jag tog. Han var drygt ett halvår då jag fick honom 2010. Jag hade vid det här laget aldrig ägt renrasig Schäfer innan, så det blev en väldigt magiskt historia. Vi hade väldigt roligt allt vad tiden gick, på sen vintern började han visa hur mycket han älskade selen och spark, vi kunde vara ute hemskt länge i den kalla vintern och bara känna vinden blåsa mot ansiktet. Han fick tag i apelsiner som han älskade att suga saften ur och vattenskål var mer eller mindre hopplöst att ha framme åt honom, han välte utan några omständigheter alltid ut det och lekte i den lilla sjö han skapat. Men min sjukdom tog över all ork jag hade och livet med hund sipprade liksom bort. Jag kände inte att jag hade förmågan att sköta om så aktiva hundar längre. Vid det här laget hade jag två hundar, min vackra Spira och så denna. Jag släppte iväg Spira på prov till ett hem och Schäfern flyttade till en kvinna med en annan hund. Såhär i efterhand ångrar jag att jag sålde Schäfern till henne, att jag aldrig såg de uppenbara tecknen att hennes dåvarande hund kanske inte levt det lugnaste och tryggaste liv med henne. Hon ringde bara upp mig, påstår att hon inte kunde hantera läget och sen fick inte han leva mer..

akut gastroenterit, var något en av mina hundar drabbades av. Han var då inte gammal och det utvecklades hemskt fort. Jag vet inte om jag hann förstå riktigt, från att tro att diarré och kräkningar kunde bero på magsjuka, till att inse att det inte blev bättre. Men trots behandlingar, så blev min bästavän allt sjukare. Han slutade leka, äta, drack mängder med vatten och hade ont. Det var hemskt och trots all denna orkeslöshet, så vevade svansen lite lätt då jag vaknade på morgonen, resten av kroppen låg utsträckt och stilla. Jag stannade hemma med honom från skolan, ville inte missa en sekund. Jag kramade om honom, berättade hur högt jag älskade honom varenda dag, in i det sista. Det var precis som att han förstod mig.

Snabbt därefter, kom det en ny hem till oss. Jag vet inte egentligen varför jag tackade ja i början, det var faktiskt uppriktigt sagt svårt att ta till sig en ny personlighet då man har sån stark saknad till sin förra. Dessutom gjorde denne krabat sig påminnd om hunden innan, då detta var en yngre helbror. Yrväder, full av energi. Vi sov nog nästan ingenting jag och min pojkvän, eftersom att valpen inte hade ro i kroppen att ligga still särskilt länge. Påfrestande tog han sig in i vardagen ändå, mitt yrväder som jag tillsist fann ett hjärta med. Vi tränade ihop och jag märkte snabbt vilken potential han hade. Han pratade hela tiden då han fick göra mig till lags, ögonkontakten, snabb på att arbeta. Så lycklig i att springa på sina fyra tassar och allt var så slående bra.. tills vikten ökade i och med att han växte till sig, sprickan som vi tidigare aldrig upplevt finnas där, fanns plötsligt med i bilden. Det var stränga order från Veterinären att våran aktiva grabb numer måste ligga still flera månader framöver. 2 veckor gick skapligt, sen började helvetet bryta lös. Vi försökte med aktiveringar inomhus, tänka med hjärnan som snabbt blev löst och jag fick jobba på att hitta på något klurigare. Jag satt med honom flera timmar tills jag grät, jag kände mig otillräcklig. Gick jag iväg började han hoppa upp mot dörren, så den var alltid låst. Han kastade sig mot fönster och bet oss i benen för att rastlösheten inte var nådig längre. En natt drog han bara iväg, stapplandes på sitt onda ben. Jag trodde att han hatade oss, vilket han säkert gjorde mot slutet. I detta läge kände jag att det bara fanns en rätt grej att göra. Gör honom lycklig, sen låta honom gå vidare upp. Jag har burit på så mycket skuld sen dess, sliter mig i själen att han säkert kunde blivit frisk ifall vi hållt ut ett halvår till med en hund som biter och klättrar.

http://www.youtube.com/watch?v=XaimDI005TY  <-- Filmsnutt på min vackra.. 

Så på grund av detta, har jag blivit smutskastad. All den sorg jag bär inom mig, all förlust och ändå ska jag gömma mig titt som tätt för att så mycket som möjligt kunna hålla mig lugn och sansad, lita på att jag inte är en dålig människa. Fortfarande har jag väldigt svårt för när människor frågar ut, drar upp och kräver förklaringar. Jag har inte ens hunnit sörja.