Stryker snart med av lust, samtidigt som hjärtat spricker av obehag.
Förtroende byggs inte upp på en dag och ändå verkar människor benhårt hoppas på det. Jag är arg på mig själv, att jag låter saker gå så långt att det sedan tar minst lika länge att bygga upp hjärtat igen. Jag gråter, hatar, saknar skriker och slåss. Ingen ska bygga upp något för att bevisa för någon annan än sig själv, för det är sig själv det hjälper i längden. Jag avskyr att vara hård, det blir liksom en käftsmäll efter allt jag stått ut med. Jag är en förlåtande människa om fel upprättar sig med tiden, men jag kanske aldrig kan bli lycklig. Ingen bär på facit i livets gilla gång. Jag är olycklig.
Utan att gå för djupt in på eländen, så känner jag igen bitar av kaoset inombords? Du borde få ha dina kanske produktivaste och mest minnesvärda år nu. De som skapar fortsättningen! Önskar att du får möjligheten till svängrum! Som du säger: Man får själv dras med konsekvenserna. Då skall ingen annan komma med kraven.
http://nystartvid40.blogspot.se/2013/02/jag-vill-leva-om-tiden-som-19-27-igen.html