.

Och igen, igen och igen.
Hade det här varit för några år sedan, då hade jag tagit livet av mig. I dagsläget har jag lärt mig att se åtminstone ett positivt sken mellan portarna. Känslan blir inlåst, jag känner hur axlarna sjunker, hur andningen blir tyngre och hjärnhalvorna ser i kors. Jag blir totalt sluten, det surrar i öronen och ögonen svider. Jag ber till Gud att jag snart får min tid och frihet, min chans att ex plugga och bygga upp mitt egna självförtroende. Jag försöker motarbeta mitt tänk Det är inte synd om mig. Jag vill inget annat än springa ut från huset nu, men de handlingarna kommer sluta med nålar i ryggen. Du bara flyr Amanda, du är alltid arg och flyr. Du är omogen, för utan min hjälp hade du inte lyckats med något. Tänk om det enkelt gick att pausa, så att man fått andas i ro då och då. Jag känner mig uppgiven, ensam och väldigt ledsen.