.

Kul! Och samtidigt lite stressigt, att veckan är så pass planerad som den är. Jag tänker försöka leva upp till dessa planer, har blivit betydligt bättre på att uppskatta och att inte dra mig ur. Kanske ska jag redovisa anledningen till dessa avbrott och urdragningar? Jag älskar att träffa människor som gör mig gott, så det är inte på något vis som så att jag inte vill möta folket. Faktum är att det vissa dagar bara infaller en plötslig attack av orkeslöshet och/eller bråk här hemma.. som gör att kraften till att dels prata eller ännu värre känna att jag inte kan leva upp till den positiva glädje jag brukar försöka förmedla annars vid möten. 

 

Hur som haver, har jag lärt mig mer eller mindre att styra lite i det där.. Jag orkar och vågar mer, biter ihop lättare och därför blir det mer gjort också! Det är ju toppen, framsteg! Jag gillar dessutom att ha en plan för dagen, ännu bättre om jag fått sova något på natten.. så att jag faktiskt vaknar med vita, torra tänder istället för slibbiga hängande läppar och med ögonvita som bländar grannarna på morgonen. Det är ingen som vill eller ska behöva vakna med mig som det zombiesällskapet jag är. 

 

I mitt lilla huvud rör det sig mycket nu, allt från sorg över den manliga släkting som igår morse lämnade kroppen på jorden, för att återvända dit vi inte kan se. Det gör faktiskt ont, då jag själv inte haft en nära och bestämt familjegemenkap.. så har man på ett eller annat vis ordnat upp det på eget vis. Man kan säga att han var min extra "morfar" även om han var bror till min mormor. Jag tänker på hur ont det gjorde att faktiskt säga hejdå på ett sånt där sätt, då man vet att det är sista gången. Skröpligt högg han tag i armen, vi kramades om och tårarna villa pressa fram sin salta flod bakom ögonlocken. Var stark Amanda. Nu ses vi faktiskt inte mer, inte här. 

 

Hellevis kattungar har å andra sidan förgyllt tillvaron med sina ludna fem små kroppar. Namnförslag som korsar väggarna, jag vill att mitt liv ska bli speciellt och meningsfullt, vill så mycket mer och känna så mycket mer än jag gör idag. Jag är expert på sorg nu, åtminstone på min egna sorg. Jag vet hur jag ska klara mig, men jag vet främst hur ont det gör att lita för mycket, att tänka, att älska, att hata. En sanning finns det, hur det än må vara.. i att det går att se minst lika mycket positivt i de nyss nämnda.. Jag vill vara älskad, vill älska, kunna lita, vill bli litad på, fortsätta lära mig av mina tankar och kanske lära andra?

Nu blev det mycket skrivande och även läsande för den som orkat ta sig till slutraden. Jag ska ta en promenad i den kärleksfullt lysande solen, låta den pirrande känslan växa i min kropp.