.

Det gör mig rädd att hon inte ser, att hon inte förstår hur ont det gör mig. Den här dagen känns inte lustfylld, det bultar i huvudet och tankarna cirkulerar. När ska det någonsin ta slut? Jag saknar min pappa, älskade kloka pappa. Aldrig tid att sörja, alltid stå på benen. Jag vill ha tid, att minnas, sakna och känna ro i tårarna. Allt jag förmedlar för båda mig själv och andra är ståltråd och ilska, det är faktiskt de ord jag ofta får höra "Är du arg?" Jag är nog en av de minst lätt ilskna människor jag vet och ändå framstår jag som den mest. Jag vill bara gråta, men kan inte tillräckligt känna mig fri i det. Och å andra sidan, vad gör väl det att vara blå? Då man inte kan röra sig på grund av smärtan innuti.