.

Jag förstår inte hur jag står ut, att jag ändå dagtid lyckas hålla mask och vara glad. Kvällarna blir allt värre, outhärdligare. Jag mår så vidrigt illa, sover oroligt och drömmer om vart annat om saknad och längtan samt rädsla. Gråter, känner mig misslyckad. Jag duger inte som kärlek till henne, det räcker inte till att göra allt längre. Hon står på sin jävla balkong, röker in den de gråa tunga och flaskar upp i glaset. - Jag vill inte finnas.