.

Jag får strypa tankarna för några sekunder, i hopp om att på de sekundrarna hinna sluta ögonen och vila natten. Lyssnar på tystnaden innan drömmarna visar sig, kan nästan se bytet från verklighet och inte. När jag vaknar bultar tårarna under ögonlocken, jag får inte fram något. Jag vill inte vara ensam, hunden har för bråttom upp för att hinna med att trösta. Känner mig liten, jag orkar inte ens lyssna på mig själv just nu. Vill för en gångs skull bara gråta, bli omtyckt och bara andas. Pappa gör sig påminnd under frukosten, tar stopp i halsen och mackan får ligga relativt orörd på köksbordet. Inte ens solen har tänkt pigga upp den här morgonen och plötsligt känner jag hur det nästan inte går att hålla tillbaka. Älskade pappa och fyfan för det liv du fick sluta i. Jag ser ambulansens blåljus blinka framför ögonen, ser dig ligga likblek i din bedd, ser mig falla ner på plattorna och slå armarna runt om mig för att inte bli omkramad. Omringad av människor som inte ens borde vara där lika mycket som jag och mina syskon, inte ens vi var komplett. Vad gör mamma där och hennes nya? Känner hur arg jag är från då. Men saknar värmen att det är okej, att jag kan vila nu. '

 

För mycket tid och energi som går åt att fundera på hennes humör, har hon en bra eller dålig dag? Vad kan jag göra för att undvika diskussioner? Vad kan jag göra för att göra henne glad så länge som möjligt? När hon säger att hon ska köpa blommor, köper hon vin? Städar jag, diskar och lagar mat varje dag kanske hon glömmer alkoholen? Duger jag inte för det jag gör? Vad gör jag fel? Varför kommer hon inte hem i tid, köper eller dricker hon innan hon kommer hem? Efter promenaden med hunden, vad kommer jag hem till? Blir det en kväll ute för att undvika henne idag...?