.

Rätt skönt att äntligen fått en bekräftelse över att jag nog inte är så konstig i den här situationen. "Jag förstår det!" Var nog meningen som upprepade mig länge och väl. Ett väldigt givande samtal om att livet kan förändras på grund av en näras frånvaro. Då något man håller tryckt mot kroppen plötsligt inte är närvarande, vad gör man då? Ingenting får göra det så hopplöst att man ger upp, viss självförsvar har jag ändå lagrad i bakhuvudet. Jag är faktiskt också en människa liksom andra förtjänar uppvaktning och liv. Att sen räddningen på min förvirring och rädsla inte längre är hållbar är något jag nu kan bygga på eget mod, jag är inte längre lika rädd att möta mörker även om det känns hopplöst. Jag måste säga det också, denna änglahund som stadigt går bredvid mig.. Honom litar jag på.