.

Igår kom det fram en liten tjej på stan till mig, hon var inte okänd alls utan bor på samma kvarter som mig och leker med en annan flicka som bor granne med oss. Jag kunde givetvis inte låta bli att tänka på de hon berättade en gång, då hon inte ville gå hem på grund av mammas kille. "Han leker med mig hela tiden och jag vill inte det." Hon ville inte gå hem, försökte korta middagen och var tillbaka på 3minuter igen. Det är svårt att veta vad man säger i en sån här situation, världen är så stor för en liten flicka och sällan rymmer hennes ord förklaringar på hur hon känner och upplever. Jag kan inte veta ifall hon varit med om obehag eller om det i själva verket bara är vanlig ouppskattad lek, ord ur barns mun är större än vad man i första sekund anar. Vi ser så svårt vad som händer då våra barn inte är medveten om rätt och fel, dom vet inte när man stampar ner foten.

När jag själv var fyra år, spottade min femåriga vän i mitt glas "medan jag inte såg".. i den åldern ska varken grupptryck eller mobbing röra sig i huvudet. En femåring ska leka och ha roligt, skratta och skrubba upp knänen. Ingen såg mig, istället började jag leka ensam mycket och mina föräldrar har genom åren berömt mig över mitt lugn, mitt tålamod och förmåga att hitta på saker själv. I själva verket såg jag ingen utväg, uteslutningsmetoden löd bara som så att gå ensam eller med någon som gör mig illa? Jag sökte mig till mindre problem och hamnade lite olustigt i ett pojkrum men någon som var yngre än mig, vi lekte med hans duplo och platsdjur. Han var min enda vän, så jag tackar honom för det och är glad att vi i varje fall vet vilka vi är än idag även ifall vi inte längre har kontakt.