.

Det är många gånger som jag nu får säga att "jag orkar inget mer" och det gör jag ju såklart, inga självsmordsfunderingar här inte. Hamnade i en het och onykter diskussion med min mor idag, som alltid annars då hon är onykter (om jag inte lyckas bita ihop och låtsas som att det regnar) Där stod jag och vrålade ur min besvikelse, medan hon talade om för mig hur omogen jag var, att jag flyr från alla bekymmer och att ifall hon inte stöttat mig och hjälpt mig under alla dessa år så hade jag råkat väldigt illa ute. Min egna mamma trycker ner mig i botten, att jag är hjälplös utan henne, att jag kanske väljer fel val i mitt liv (typ alltid) ? 

 

Jag tänker inte stå och säga att jag gjort rätt alltid, absolut inte.. men vem har alltid haft rätt? Hon menar dessutom att jag gör fel, men vem är hon att dömma mig som står med flaskan i handen? Hon har levt i minst 4 förhållanden därav alla slutat med att männen tyckt att hon varit svår att leva med. Jag kan uppleva att alla hennes tre barn haft det besvärligt med henne, vissa mer än andra. Delar av släkten undviker kontakt med henne, vissa helt. Få nära vänner. Vad säger det? 

 

Jag har helt fantastiska vänner, jag ställer gärna upp för dem om jag kan och jag får likaså tillbaka. Jag valde själv att sluta skära mig själv efter att pappa gick bort. Jag valde själv att avstå från alkohol, rökning. Jag har aldrig varit på krogen, gillar rutiner, vara med min älskade hund. Jag valde själv att aldrig testa på droger, än fast jag haft lätt att komma åt det, samt blivit erbjuden att prova. 

 

Jag är så less på att bli missförstådd, smutskastad och omtalad. Självklart pratar mamma med sina vänner, uppvisar hennes sida av hur jag är, vem jag är.. och självklart håller de med henne och tycker att jag är en oansvarig, bångstyrig dotter som hade blivit helt åt fanders utan hennes hjälp..