.

En tid då lugn och tysnad infinner sig, jag är inte van känslan. Det tränger fram under ögonlocken då jag tänker på honom, paniken över att uppleva det jag bara sett på film. Alla dessa "om jag bara hade..." maler på i tankarna, varför nu och varför du. Jag går till badrummet för att andas i godan ro, "ge dig Amanda, var stark och du kan ta den här sorgen längre fram, du har ändå skjutit på den flera år hittills." Jag går ut från badrummet, känner att det bultar igen. Jag måste ut, jag sprängs. Stänger ytterdörren efter blivit önskad godnatt. Trapporna ner känns eviga och inom mig snurrar det, jag mår illa, sätter mig ner och blundar. Tänker för mig själv att jag både längtat och fruktat den här tiden av tårar och allt jag behöver just nu flyr jag av rädsla. Jag fortsätter mot bilen men känner att jag får kippa efter andan ett par gånger, behålla fokus på fötterna för att inte ramla mot en gråa, dystra semeten. Vågar till en början inte vrida om nyckeln, ratten är suddig av all gråt. Det gör så ont inom mig, men efter ett par djupa inandningar lyckas jag vinna tillbaka klarare syn. Väl hemma dör sorgen ut, nu är jag på jobbet igen.. med min mamma. Här finns ingen tid för mig.